Det lilla ordet "tack"

Uppriktigt och hjärtligt TRÖTT. Det är vad jag är på folk som inte kan få det lilla korta ordet ur sin mun. Oavsett om gåvan var stor eller liten, dyr eller gratis eller kostade femtio cent på Röda Korsets Loppis-Kirppis. Det är tanken bakom gåvan som räknas. Den som valde den ville ge något bra till en annan person, paketerade in gåvan och tänke det skulle bli en skojig överraskning, tänkte sig festen, bar brickor, bakade kakor, fixade kalaset.

Men så kom molnen just när kalasdeltagarna skulle bänka sig på terassen och bara NJUTA. Och då uteblir det lilla ordet "tack" och istället sitter vi där och småfryser och huttrar och någon vid bordet vill marra. Någon vill klaga, någon vill berätta den senaste tidens sorger och bedrövelser, någon har kanske till och med gått och dött. Man vet inte riktigt vad folk döljer.

Det är inte uppenbarligen inte bara Jungfru Maria som tiger stilla och begrundar allt i sitt hjärta. Många andra kan inte heller förklara varför de inte kan säga "tack". Det är bara 4 bokstäver. "Varsågod" är ett mycket längre ord. Men båda är bra att kunna. Det är inte bra att tiga hela tiden. "En svensk tiger". Men på det sättet kan vi inte heller lära någon annan prata och förstå svenska. Så sluta tiga! Börja snacka, pladdra lite strunt. Le en smula kanske.

Vi borde våga "frålla" lite mer, säga "Hej" istället för att blänga snett på alla vi inte känner som vågar hälsa, prata lite strunt, fast bara tre minuter. Räknade det här för några kvällar sedan. Jag sa "Hej" både till bekanta och obekanta jag mötte på gångbanan. Ungefär hälften sa "Hej" tillbaka. En person sa "Hej" före mig fastän han inte alls sett mig förut. Grüss Gott. I Österrike säger folk det, när de är ute och går. Till vem som helst, bekant eller obekant.

Butiksinnehavare borde också meddela det på något sätt till dem som de anställer som sommarjobbare: Det lönar sig att le och hälsa på kunderna. Det kan säkert vara jobbigt att dra på smilbanden till varje liten fumlig tantadara som inte får fram plånboken snabbt nog. Särskilt i slutet på arbetsdagen. Du sitter kanske som jag, när jag var ung för lagom länge sedan, där och tänker: "Att just jag skulle få det här skräpjobbet som inte är något högstatusjobb, inga karriärmöjligheter," och så blir det bara inget småleende och "Hej!" till kunderna den sista halvtimmen och de går hem och känner sig lika ledsna, osedda, grå och trista som du. Vad ska det tjäna till?

Jag är tacksam för en dyr gåva jag fick idag. Gåvan jag gav i retur kostade 99 euro mindre. Men jag blev ledsen och är det ännu, för jag hade tänkt mig ett lagom roligt kalas. Önskade få minnet av kalaset, just nu känns det bara jobbigt att fortsätta för det där med stämning, sommarkänslan blev förstörd. Viljan att igen försöka med kalas och tårtor och gåvor. En soligare dag. Försöker locka fram den. En dag när jag har fler slantar, köper jag den dyrare gåvan. Men då vill jag ge den till någon som förmår säga "Tack för presenten". Så kan man också göra.